”På ett sätt är jag tillbaka på ruta ett. Men vad gör det när man vaknar med ett leende?”
Leif Karlsson tog ett nytt kliv – är tillbaka på ruta ett. Efter tolv år på kontor tröttnade Leif Karlsson och längtade ut på vägarna. Får man lov att ändra sig? Mitt i livet? Såklart – nu kör han lastbil och trivs med jobbet.
– På ett sätt är jag tillbaka på ruta ett. Men vad gör det när man vaknar med ett leende?
Kontorslivet lockade och det kändes naturligt att gå en transportledarutbildning. Leif Karlsson tänkte att det skulle bli intressant att få använda sin problemlösarförmåga bakom ett skrivbord. Och det blev många roliga år, på olika håll i landet, bland annat en sväng i Stockholm och en i Skellefteå.
– Det kändes spännande tyckte jag. Man var alltid finklädd och jag fick åka på mycket utbildningar på trevliga ställen, fick bo över på slott och äta fina middagar med kräftstjärtar som stack upp ur grytorna, säger Leif och skrattar.
Men med tiden saknade han den mer jordnära chaufförsbranschen.
– Framför allt så tog jobbet aldrig slut, det gick inte att släppa det helt. Det kunde ringa hem till en på kvällen och det var alltid kriser och saker som man var tvungen att reda upp.
Det blev till slut, efter tolv år bakom skrivbordet, ett relativt enkelt beslut att göra något annat.
Lastbilen som röd tråd genom livet
Att Leif Karlsson valde att kliva upp i en lastbil är egentligen ingen högoddsare. Lastbilar går som en röd tråd genom hans liv. Både pappa och morbror körde lastbil och lyckan var total när Leif som liten fick hänga med sin morbror på långkörning från Skellefteå till Göteborg.
-Vi var borta i en vecka och stannade på olika bensinmackar och rastställen, det var en sådan gemenskap. Jag hade ett enormt intresse för lastbilar redan då och började köra själv direkt efter lumpen.
Ett par år senare gjorde han FN-tjänst, det blev två vändor till Cypern och Libanon. Då körde Leif Karlsson också lastbil.
-Vi åkte bland annat ut med mat och förnödenheter till de som låg posterade. Vi var som brevbärare, jag körde också jeepar av olika slag. Ambulans också. De var en fantastisk tid och det kamratskapet som uppstod var enormt fint.
Tillbaka i förarhytten
Och nu är det alltså lastbil som gäller för Leif Karlsson igen.
-Jag är tillbaka på ruta ett kan man säga. Men huvudsaken är att man trivs. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man tjänar. Om man bara går runt och känner sig pressad, hur kul är det i längden? Det är mycket bättre att vakna med ett leende.
Han utgår från hemmet i Umeå och kör oftast på Västerås med kyl- och frysvaror i lasten.
-Det ska vara ordning och reda på grejerna, man måste lasta på rätt sätt. Det kan vara fryst i halva bilen och kyl i halva. Vi har ett enormt ansvar men samtidigt en massa frihet.
Han medger att det kan bli en del stress i jobbet nu också.
-Speciellt under sommaren och storhelger när det ska ut en massa husvagnar på vägarna och trafiken får ett annat tempo. Men det är en del av jobbet och det kan ju vara lugnt också.
Jobbet kan passa de flesta
Leif är noga med att påpeka att man inte måste ha en bakgrund med lastbilar för att bli en bra chaufför.
-När jag började köra lastbil som ung så skulle man komma från en bakgrund på lastbilssidan, man skulle ha de där “anlagen”. Men om man vill in i branschen är det bara att prova. Man måste våga lite, allt som man byter till innebär en utveckling. Dessutom så finns det så många inriktningar, hur mycket som helst, säger Leif och fortsätter:
-Det är så kul att det kommer mer tjejer i yrket. De är så taggade. Vi behöver förnya också, det finns många gamrävar som jag.
Och apropå husvagnar.
-Många kompisar har köpt husvagnar men jag har alltid tänkt att inte sjutton ska jag ge mig ut på E4:an på min lediga tid. Jag har köpt en segelbåt i stället. Jag kör ofta på Höga Kusten-bron i jobbet och i somras testade jag att segla under den. Det var otroligt vackert, det är vad jag kallar avslappning.
